Even Dwarfs Started Small

Jag lägger märke till all denna ängslighet runt omkring mig över att inte lyckas hänga med i de populärkulturella svängningarna. Själv är jag lyckligtvis förskonad från detta, främst på grund av mina smått nördiga sidor som oavsett vilka yttringar populärkulturen kommer ta sig, inte kommer passa in. Men jag trivs så. Däremot måste jag erkänna mig livrädd över att inte förstå eller lyckas tycka om de mer pretentiösa sidorna av livet.

Här kommer Herzogs Even Dwarfs Started Small in.

Vad missar jag som är så fantastiskt? Ja, jag tycker fortfarande om långa utdragna scener som till en början inte är något speciellt men som till slut skapar en suggestivt obehaglig känsla. Ja, jag gillar lite skumma filmer där man inte direkt förstår allt som sägs och görs. Och ja, Hombre var helt sjukt galet rolig.

Men sen då? Räcker det? Nej, svarar jag och försöker desperat slå undan alla tankar som hävdar att jag bara inte förstod.Och ett stort fett minus för djurplågeriet (spelat eller verkligt, oavsett inte trevligt).

svag3/5

UPDATE: Jag har inte slutat tänka på denna film sen jag såg den, en sisådär två-tre veckor sen. Jag har förstått att sikten kan skymmas av alla dåliga och lättillgängliga filmer jag matar min hjärna med och inser att alla filmer inte är det som man tar in vid första anblicken. Vissa filmer kräver kontemplation och en tid på sig att bygga upp det den står för. Jag menar att detta är en sådan film. I min iver att konsumera glömmer jag ibland att landa i filmer. Det jag också glömde förra gången var att skriva om den sista scenen i filmen och hur den nog är den bästa scenen jag sett i hela mitt liv.