Leif GW Persson - Linda - som i Lindamordet

Ibland undrar jag om det är något fel på min boksmak. Efter utläst bok sökte jag på titeln för att känna in vad folk i allmänhet kände inför nämnda. Till min förvåning hittade jag inte en enda negativ kommentar (kanske jag söker dåligt?) och helt plötsligt började jag komma på allt jag hade missförstått med boken.

Efter vidare funderingar väljer jag återigen att inte ändra min första känsla, här kommer den (om än något hätsk):

- Varför i hela fridens namn väljer Persson att göra så sjuka styckeindelningar? Jag trodde de var till för att underlätta läsning/markera pauser men han lyckas nästan uteslutande lägga in dem mitt i konversationer. Om detta är ett nytt stilistiskt grepp hänger jag inte med.
- Bäckström är en manschauvinistiskt svin och varje gång han tänker "sug på den du, din lilla sugga" eller visar/vill visa sin "supersalami" ser jag bara Perssons skrockande ansikte; där fick jag till det!
- En gång för alla har jag åter bevisat för mig själv att kriminalromaner inte är min grej. Jag tycker hellre om vackert språk, snirkliga historier, tankekedjor som inte är helt tillrättalagda och överraskningar. Linda - som i Lindamordet är många gånger bara rätt och slätt tråkig.

Till sist; (SPOILER!) mitt alternativa slut. (Ja, det riktiga slutet stank)

Pappan var arg på mamman/Månsson och ville sätta dit dem. Därför blandade han knark i Månssons dricka (förklarar minnesluckan/DNA-spåren/hans påverkan av droger under tiden för mordet) och mördade Linda. Han gömde dagboken där Linda skrivit för honom komprometterande saker. Sedan belönade han Bäckström för god insats (han var ju jätteglad över utvecklingen), dödade mamman och fick det att se ut som självmord och levde lycklig i alla sina dagar, fri som en fågel! Detta var något som Lewin kände på sig utan att själv veta om och därför var så ångestfylld eftersom fel person skulle få lida. Lewin var den enda med samvete och intelligens. Och då först är jag nöjd.

2/5