Cormac McCarthy - Vägen

Någonstans långt inom mig glimtade en igenkänning till när jag lyfte Cormac McCarthys "Vägen" från bokreabordet på Akademibokhandeln. Utan närmare eftertanke följde den med hem tillsammans med några nostalgiska barnböcker till en lite äldre Nils samt några bokhyllekompletteringar. Egentligen har jag inte tid att läsa eftersom skolan tar upp all min lediga och schemalagda tid. Men en kväll några dagar efter inköpet fastnade mina ögon likafullt vid den långa slingrande vägen på bokens framsida och jag kände ett starkt sug efter att dras in i berättelsen, fastän jag inte visste något om dess handling.

En fantastisk dystopisk men samtidigt en gnutta hoppingivande historia dukades upp framför mig. En berättelse om en man och en pojke som vandrar längs en väg några år efter någon slags katastrof. Läsaren får nästan ingen inblick i vad som hänt med världen förutom att allt liv dött (utom några få överlevare) och att solen inte längre syns på grund av att aska. Maten är i princip slut och kannibalismen är utbredd. Mannen och pojken försöker ta sig söderut innan vintern kommer och letar mat och sovplats kontinuerligt efter vägen. Det är inte alltid lätt och dessutom måste de hålla sig gömda så att inte de onda människorna hittar dem.

McCarthy har ett kort och koncist språk som framförallt gestaltar sig i de avhuggna dialogerna utan talstreck. Det finns inga kapitel utan bara stycken. Detta gör att hela boken blir som en enda lång slingrande väg att läsa. Jag förundras över att det är en sån bladvändare trots att det egentligen är en ganska enformig historia där det inte händer mycket. Ingen spänning byggs upp inför mötena med andra människor utan helt plötsligt står de där på vägen på samma sätt som att jag helt plötsligt kommer på mig själv med att tänka "Hoppsan, läste jag nyss om en annan människa än mannen och pojken?"

"Vägen" är en bok som jag uppskattar fantastiskt mycket. Jag hoppas att fler upptäcker den.

stark4/5