Corpse Bride

Att det har tagit så lång tid för mig att se Tim Burtons Corpse Bride förvånar mig. Min första bekantskap med Burtonsk regi var när jag såg Sleepy Hollow. Dimman, de excentriska karaktärerna, kostymerna, sminket, stämningen, dialogen och allt annat som jag glömmer nu, gjorde att jag föll direkt. Förutsägbart, säkert. Vem gillar inte Tim Burton?

Corpse Bride är en enda lång fortsättning på ett fantastiskt regissörskap som inte på något sätt vittnar om en falnande stjärna. (Shit vad poetiskt det där blev, inte meningen men lätt att hamna i stämning) Likbruden (enligt de svenska undertexterna, haha) är nog den vackraste, mest tilldragande och känslosamma karaktären av alla de wannabe-kärlekskranka-rollfigurerna jag sett på senaste tiden.

Musikalelementet störs jag inte av (gillar faktiskt musikaler konstigt nog) men känner inte heller att det tillför särskilt mycket, jag skulle må lika bra utan. Egentligen vet jag inte varför det finns en förkärlek till musikaler hos Tim Burton, kanske någon annan som vet? (Tjoho, första frågan till mina (potentiella) läsare!)

4/5